Jeasy

Janus (latin: Ianus, uttalas [janus]), är en ljus- eller solgud i romersk mytologi. Han öppnar och stänger himlaljusets portar och avbildas därför med två ansikten, ett som blickar in i framtiden och ett som ser tillbaka in i det förflutna. Han ansågs även som den äldste av gudarna samt som den gode skaparen, särskilt av floder och källor.

Den första dagen i varje månad var helgad åt honom och framför allt den första i den efter honom uppkallade månaden Januarius (efter 153 f. Kr. årets begynnelsemånad, något som senare stadfästes genom den julianska kalendern även om man på flera håll i världen fortsatte med det urgamla bruket att inleda året med den månad då vårdagjämningen inföll). Numa Pompilius byggde åt Janus ett ryktbart tempel i Rom med två portar och föreskrev att båda skulle hållas stängda i fredstid men öppnas när det rådde krig. Janus avbildades med två från varandra vända ansikten (Janus Geminus). På några platser är han Janus Quadrifrons (Janus med fyra ansikten). Ofta har han nyckel och stav i handen och på mynt förekommer ett fartyg som attribut åt honom.

Janus (latin: Ianus, uttalas [janus]), är en ljus- eller solgud i romersk mytologi. Han öppnar och stänger himlaljusets portar och avbildas därför med två ansikten, ett som blickar in i framtiden och ett som ser tillbaka in i det förflutna. Han ansågs även som den äldste av gudarna samt som den gode skaparen, särskilt av floder och källor.

Den första dagen i varje månad var helgad åt honom och framför allt den första i den efter honom uppkallade månaden Januarius (efter 153 f. Kr. årets begynnelsemånad, något som senare stadfästes genom den julianska kalendern även om man på flera håll i världen fortsatte med det urgamla bruket att inleda året med den månad då vårdagjämningen inföll). Numa Pompilius byggde åt Janus ett ryktbart tempel i Rom med två portar och föreskrev att båda skulle hållas stängda i fredstid men öppnas när det rådde krig. Janus avbildades med två från varandra vända ansikten (Janus Geminus). På några platser är han Janus Quadrifrons (Janus med fyra ansikten). Ofta har han nyckel och stav i handen och på mynt förekommer ett fartyg som attribut åt honom.

Alaskan malamute är en urhundsras, som ursprungligen hittades hos en eskimåstam med namnet Mahlemiut, nu känd som Kuuvangmiut eller Kobuk. Namnet på denna hundras är alltså ”de vitas” tolkning av eskimåstammens namn. Även om de flesta malamuter i dag används som sällskapsdjur, så är en malamute fortfarande en slädhund som ska kunna utföra samma jobb som deras förfäder - dra tunga slädar över långa sträckor i arktisk kyla.

Alaskan malamute är en av de största polarhundraserna tillsammans med grönlandshunden. Det finns en naturlig variation på storlek inom rasen. Den önskvärda mankhöjden och vikten är för hanhund: 63,5 cm - 39 kg, tik: 58 cm - 34 kg. Huvudet är brett, öronen trekantiga och upprättstående då hunden är alert. Nosen är bred, endast svagt minskande i bredd från bas till nosspets. Alaskan malamute skall ha en symmetrisk tecknad kropp och färg-kombinationer som grå/vit, svart/vit, röd/vit. Även helvit förekommer. Hunden skall inge ett kraftfullt synintryck med en väl musklad kropp med stolt hållning. Utmärkande är svansen som bäres som en plym uppböjd i en båge över ryggen.

Alaskan malamute är en urhundsras, som ursprungligen hittades hos en eskimåstam med namnet Mahlemiut, nu känd som Kuuvangmiut eller Kobuk. Namnet på denna hundras är alltså ”de vitas” tolkning av eskimåstammens namn. Även om de flesta malamuter i dag används som sällskapsdjur, så är en malamute fortfarande en slädhund som ska kunna utföra samma jobb som deras förfäder - dra tunga slädar över långa sträckor i arktisk kyla.

Alaskan malamute är en av de största polarhundraserna tillsammans med grönlandshunden. Det finns en naturlig variation på storlek inom rasen. Den önskvärda mankhöjden och vikten är för hanhund: 63,5 cm - 39 kg, tik: 58 cm - 34 kg. Huvudet är brett, öronen trekantiga och upprättstående då hunden är alert. Nosen är bred, endast svagt minskande i bredd från bas till nosspets. Alaskan malamute skall ha en symmetrisk tecknad kropp och färg-kombinationer som grå/vit, svart/vit, röd/vit. Även helvit förekommer. Hunden skall inge ett kraftfullt synintryck med en väl musklad kropp med stolt hållning. Utmärkande är svansen som bäres som en plym uppböjd i en båge över ryggen.

Malamuten har två sorters päls; en tät och luftig underullspäls och en tjock och sträv yttre päls. Underullspälsen behåller värmen medan den yttre pälsen skyddar underullspälsen mot snö och regn. Pälsen är längre om nacken för att skydda ansiktet. Malamuten skall ha kraftig benstomme, starka ben med kompakta och fasta tassar, djupt bröst och kraftfulla skuldror. Också i övrigt skall malamuten ha alla de fysiska attribut som är nödvändiga för att kunna fullgöra sitt arbete. Rörelserna skall vara stadiga, balanserade, och ge intryck av uthållighet och total effektivitet. Malamuten är inte avsedd som en sprinthund i slädhundstävlingar. Rasen är formad och avsedd för styrka och uthållighet och kan med fördel användas i turkörning men också till tävling över längre distanser och under svåra förhållanden.

Malamuten är känd för att kunna vara dominant mot andra hundar, framför allt av samma kön (vilket inte ska förväxlas med aggressivitet). Flockinstinkten är mycket stark hos hunden, liksom känslan för hierarkisk rangordning. De har välutvecklat sinne för jakt, och kan vara en fara för tamboskap. Även om det är en vänlig och tillgiven hundras med ett soligt sinne, kan den vara dominant, självständig och envis. Man brukar därför inte rekommendera Alaskan malamute som förstagångshund. Den reagerar bäst på positiv hundträning, vilket underlättas av att de gärna blir mutade med mat. Alaskan malamute är en sällsynt tyst ras, de skäller sällan, men har en förvånansvärt stor repertoar av olika ljud som gnällningar, grymtningar, yl och woo-woo-woos.

Alaskan malamute har använts i de tidigaste polarexpeditionerna av Richard Byrd och Förenta Staternas expedition till Antarktis. När Arthur Walden valde ut hundar för de tidiga antarktis-expeditionerna, valde han hundar som utan vidare kunde dra tunga slädar i extremt kalla temperaturer under flera veckor. De behövde hundar för en specifik uppgift. Och Alaska malamute uppfyllde kraven. Dessa krav finns fortfarande med i rasstandarden: "Vid bedömning av malamuter måste det före allt annat tagas hänsyn till rasens funktion som tungt arbetande slädhund i polartrakter."

Alzheimers sjukdom är den vanligaste och mest kända demenssjukdomen. Cirka 60 procent av alla människor med demens lider av Alzheimers sjukdom. Sjukdomen har fått sitt namn efter den tyske läkaren Alois Alzheimer som först beskrev sjukdomen år 1906.
Vid sjukdomen drabbas hjärnans nervceller, speciellt de som finns i tinningloberna och hjässloberna. Nervcellernas utskott tillbakabildas och på så sätt bryts kontakten med andra nervceller. Senare dör nervcellerna helt och hållet.

Minnet påverkas, den drabbade glömmer mer än vanligt och glömskan tilltar. Problemen förvärras ytterligare av att man får det svårare med uppmärksamheten. En kombination av dessa två problem kan leda till svårigheter som att utföra handlingar i flera steg, och att följa tråden i en konversation. Den drabbade börjar också uppvisa språkstörningar, får ibland svårt att finna ord och börjar därför använda ett enklare språk med kortare meningar. Ofta drabbas man av trötthet, initiativlöshet och koncentrationssvårigheter.

Besvären leder ofta till att man börjar förenkla och kompensera för det man glömmer. Man skriver lappar och ändrar vanor, det är också vanligt att isolera sig och ibland bli deprimerad. Besvären kan leda till att man drabbas av ångest, oro och misstänksamhet.

Ovanstående problem kan vara mer eller mindre märkbara, beroende på faktorer som arbete, familj, livsstil och personlighet. Detta skede kan vara mycket stressande för den drabbade eftersom han eller hon är fullt medveten om vad som händer.

Då sjukdomen fortskrider försämras minnet allt mer, men de allra tidigaste minnena förblir ofta opåverkade in i det längsta. Minnesförlusten kan till exempel få den drabbade att tro att det var länge sedan släkt och vänner hälsade på, när de i verkligheten just har tagit avsked.

Det blir svårare att uttolka stimuli (beröring, smak, syn och hörsel). Detta påverkar vardagslivet i form av exempelvis nedsatt aptit och, ibland, syn- och hörselhallucinationer. Sömnlöshet kan bli ett problem när skillnaden mellan natt och dag förlorar sin mening. Den drabbade tenderar att sova mera under dagen, men mindre på natten. Uppfattningen av tid och rum är påverkad.

Dagliga sysslor som tvättning och påklädning blir allt svårare att utföra ensam på grund av minnesförlust, förvirring och svårigheter att handskas med föremål. Rörelserna blir ständigt mindre precisa och mer okoordinerade. Den drabbade blir mer ostadig på fötterna och kan råka ut för olyckor.

Språkproblemen blir mera tydliga. Såväl svårigheter att förstå tal som svårigheter att läsa och skriva tillstöter.

I det tredje stadiet är demensen mycket uttalad. Den drabbade förlorar förmågan att förstå och använda språket och kan ibland repetera slutet av meningar utan att förstå vad orden betyder. 

Beteendeförändringar och psykiska symtom som aggressivitet, skrik- och vandringsbeteende är vanligt i detta skede och medför lidande för den sjuke och problem för både anhöriga och vårdare. Dessa förändringar uppfattas ofta av närstående som en större påfrestning än kognitiva och funktionella begränsningar, och är det vanligaste skälet till att personer med demenssjukdom flyttar till institution. Nio av tio personer uppvisar någon form av beteendeförändring under sjukdomstiden.

Inkontinensen blir total och förmågorna att gå, sitta, le och svälja försvinner. Risken att få lunginflammation och risken att få liggsår om den drabbade inte vänds regelbundet ökar. Den drabbade blir också stel, tappar reflexerna och kan bli omotiverat upprörd och irriterad. Konstant tillsyn är nödvändig i det här stadiet. Trots de svåra symtomen kan den drabbade fortfarande reagera positivt vid beröring och ljudet av bekanta röster.

Det finns inget speciellt test för att avgöra om en person har Alzheimers sjukdom eller inte. Sjukdomen diagnostiseras genom att utesluta att annan sjukdom givit upphov till symtomen. Exempel på andra tillstånd som, åtminstone inledningsvis, kan ge symtom som liknar dem vid Alzheimers sjukdom är: vitaminbrist (speciellt B-12), ämnesomsättningssjukdomar, depression, infektioner och vätskebrist. Andra former av demens, till exempel sådan som beror på upprepade små hjärninfarkter, kan också likna Alzheimers sjukdom.

Den viktigaste delen i utredningen är att den drabbade och helst också någon närstående får berätta om besvären, hur de började, hur de utvecklats och hur de ter sig.

Vid utredningen tas också blodprover, bland annat för att kontrollera vitaminhalt, ämnesomsättning, vätskebalans och kroppssalter, speciellt kalcium. Man gör också en datortomografi av hjärnan, oftast ett så kallat EEG och ibland också en magnetkameraundersökning av hjärnan. Utöver dessa laboratorie- och röntgenundersökningar görs också någon form av minnestest.

De flesta sjukdomar som kan ge liknande symtom kan behandlas med bra resultat. Därför är det viktigt att genomgå undersökningar för att få en korrekt diagnos.

Hittills finns det ingen förebyggande eller botande behandling av Alzheimers sjukdom. Det har visat sig att patienter som lider av Alzheimers sjukdom har sänkta nivåer av acetylkolin, en så kallad neurotransmittor, som används för att reglera de elektriska impulserna som gör att nervceller kan kommunicera med varandra.

Flera av dagens mediciner hindrar att acetylkolinet bryts ner och ökar på så sätt mängden acetylkolin i hjärnan. Dessa mediciner kan inte bota sjukdomen men kan ge en viss förbättring och ett något långsammare sjukdomsförlopp. Medicinerna används vid mild/lindrig eller måttligt svår sjukdom. Exempel på sådana mediciner (tabletter eller så kallade depotkapslar) är donepezil (Aricept), rivastigmin (Exelon, som även finns som plåster) och galantamin (Reminyl). Vid måttlig till svår sjukdom kan memantin (Ebixa) användas, som har en annan verkningsmekanism än de övriga preparaten (en så kallad NMDA-receptorantagonist). Vanligt är även att kombinera de två olika typerna av läkemedel då patienten når den måttliga fasen av sjukdomen.

Beteendemässiga och psykiska symtom skall alltid utredas för att bakomliggande orsaker skall identifieras och för att adekvata åtgärder skall kunna sättas in, allt från stödinsatser för anhöriga till behandling av smärta. Memantin (Ebixa) kan minska risken för beteendemässiga och psykiska symtom hos personer med Alzheimers sjukdom och har särskilt effekt på symtom som agitation och aggressivitet.