Dysmorfofobi (BDD) (en. akronym för Body Dysmorphic Disorder), kroppslig dysmorfofobisk störning eller inbillade utseendedefekter är en somatoform störning som innebär inbillad fulhet.
Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende, i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande. Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering, och ibland till följd av det social fobi. En av ca 100 utvecklar sjukdomen dysmorfofobi (BDD). Därmed kan man säga att dysmorfofobi (BDD) är en ganska vanlig sjukdom. Syndromet är lika vanligt bland män som hos kvinnor. Det finns hypoteser om att mellanbarn drabbas mer än andra syskon, men det finns ingen forskning som belägger sådana fakta ännu.
Vanligtvis föranleder syndromet att "ritualer" formas, till exempel att man utför olika skönhetsbehandlingar, tränar onormalt mycket, brukar anabola steroider, gör plastikoperationer etc. Vissa drabbade anser sig "beroende" av just plastikkirurgi. Även övrig kroppsmodifikation, som t.ex. tatueringar, är inte ovanligt.
Situationen för dem som lider av störningen och därmed innehar denna föreställning om sig själva blir i de allra flesta fall ohållbar i längden. Den drabbade isolerar sig allt mer och mer, för denne är fullt upptagen med sitt utseende, och alla de ritualer det innebär. Det börjar med att man förskjuter kolleger och andra sekundära människor, pga att man känner sig utsatt för deras dömande blickar. Och efter ett tag tilltar känslan av utsatthet, tills man också börjar dra sig undan från de som tillhör den innersta kretsen (familj och nära vänner).
En person som är drabbad av störningen kan lida så mycket att denne inte kan sköta ett normalt liv. Ofta hakar den drabbade upp sig på vissa kroppsdelar, till exempel näsan, och en del undviker att visa sig i vinklar som de är övertygade om att andra ska anse de ser motbjudande ut i, vilket kan leda till ett för utomstående mycket underligt kroppsspråk och beteende.
Dysmorfofobi (BDD) (en. akronym för Body Dysmorphic Disorder), kroppslig dysmorfofobisk störning eller inbillade utseendedefekter är en somatoform störning som innebär inbillad fulhet.
Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende, i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande. Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering, och ibland till följd av det social fobi. En av ca 100 utvecklar sjukdomen dysmorfofobi (BDD). Därmed kan man säga att dysmorfofobi (BDD) är en ganska vanlig sjukdom. Syndromet är lika vanligt bland män som hos kvinnor. Det finns hypoteser om att mellanbarn drabbas mer än andra syskon, men det finns ingen forskning som belägger sådana fakta ännu.
Vanligtvis föranleder syndromet att "ritualer" formas, till exempel att man utför olika skönhetsbehandlingar, tränar onormalt mycket, brukar anabola steroider, gör plastikoperationer etc. Vissa drabbade anser sig "beroende" av just plastikkirurgi. Även övrig kroppsmodifikation, som t.ex. tatueringar, är inte ovanligt.
Situationen för dem som lider av störningen och därmed innehar denna föreställning om sig själva blir i de allra flesta fall ohållbar i längden. Den drabbade isolerar sig allt mer och mer, för denne är fullt upptagen med sitt utseende, och alla de ritualer det innebär. Det börjar med att man förskjuter kolleger och andra sekundära människor, pga att man känner sig utsatt för deras dömande blickar. Och efter ett tag tilltar känslan av utsatthet, tills man också börjar dra sig undan från de som tillhör den innersta kretsen (familj och nära vänner).
En person som är drabbad av störningen kan lida så mycket att denne inte kan sköta ett normalt liv. Ofta hakar den drabbade upp sig på vissa kroppsdelar, till exempel näsan, och en del undviker att visa sig i vinklar som de är övertygade om att andra ska anse de ser motbjudande ut i, vilket kan leda till ett för utomstående mycket underligt kroppsspråk och beteende.
Behandling
Behandling av dysmorfofobi sker framgångsrikt med olika former av psykoterapi såsom dialektisk beteendeterapi och kognitiv beteendeterapi, som framför allt fokuserar på att bygga upp och stärka patientens självkänsla. I extrema fall kan SSRI-behandling övervägas, vilket ofta ger goda resultat, främst genom färre tvångstankar och ökad kognitiv funktion. Extrema ansiktsmålningar och skrikiga hårfärger kan i vissa fall även hjälpa, då patienten känner att den kan gå in i en annan roll. Gene Simmons ansiktsmålning är vanligt förekommande i en sådan behandling.